Min mörka tid

Det känns som att jag känt dig en evighet, trots att vi precis mötts. Du ligger i min famn och ser på mig med dina snälla, vackra ögon. Du ser på mig och lyssnar, du ligger och lyssnar och jag gråter. Jag berättar om min mörka tid i livet, då inget ljus fanns, där jag trodde att jag skulle stanna för evigt.
Jag började berätta med lugn och självkänsla i rösten. Men fler och fler smärtsamma minnen poppade upp och ångesten satte sig som en klump i bröstet på mig. Min röst började svika och jag pratade fortare för att hinna få med allt. Jag fortsatte berätta, det kändes rätt, du behöver veta, jag vill att du ska veta. Till sist kom tårarna. Då jag berättade om den gången min bror pratade med mig och bad mig komma hem och ta tag i problemet. Då rann tårarna över, då gick det upp för mig hur mkt smärta jag orsakat dom som älskar/älskat mig. Hur mkt även dom har fått stå ut med, det gjorde så fruktansvärt ont i mig att tänka på det.
Jag trodde inte att det skulle kännas så tungt att berätta om det. Det är ju över nu, jag mår bra igen. Men du va där, höll om mig, sa att det är ok nu. Jag låg där i din trygga famn och kände mig genast lugnare. Du förstog, du vill mig bara väl.
Jag mår bra nu. Men vad är det som säger att det aldrig kommer tillbaka? Jag vet inte 0m jag vågar släppa en till människa så nära inpå, tänk om jag blir sjuk igen. Jag vill inte utsätta en till människa för det lidandet, ett lidande som skapas pga mig.